Låtsaskompisar och förmiddagsragg

Här om dagen när jag var ute på min sedvanliga (?) löprunda så hände någonting.
Jag sprang på asfalten i Berghem och var inne i min egen lilla värld. Plötsligt hör jag ett hjärtskärande skrik bredvid vägen. En liten påg i fem-sex års åldern var helt förstörd. Jag frågade honom vad som hade hänt (herregud, jag trodde att han hade brutit någonting...). Jag hade sprungit på och trampat ner hans kompis Johan. Det fanns alltså ingen annan där, jag insåg att det handlade om en låtsaskompis. Jag frågade lillkillen, som hette Börje, hur det stod till med Johan.
Börje svarade med gråten i halsen och världens sötaste röst:
"Han e okej, men arg som ett bi!"
Jo, jag kan ju förstå Johan. Inte kul att bli påsprungen. Efter lite lirkande så fick jag Börje på gott humör igen. Hur det blev med Johan har jag däremot sämre koll på.

Sen nån dag efter så cyklade jag upp för svingen till skolan. Plötsligt viftar en äldre herre (ca 45 år) åt mig. Jag hoppar av cykeln och är lite småstressad då klockan är två minuter före tio och skolan börjar tio. Snubben frågar:
"Kan du visa var... vänta, vad du ser bekant ut..?"
Jag vet att jag aldrig sett mannen förut. Han fortsätter med att fråga vad jag gör, var jag bor (ljög förstås) och så vidare. Jag förklarar att jag har lite bråttom. Han fortsätter:
"Ja, så klart. Men kan du bara visa vartåt... alltså, har du någon boyfriend?"
Märk väl hans försöka att använda ett, enligt honom, ungdomligt uttryck. Jag ljög än en gång. Pekade åt vilket håll stan låg (gissade att det var dit han skulle), hoppade upp på cykeln och drog.
Han ska ändå ha en eloge för att orka ragga på förmiddagen. Tufft.

Nu lyssnar jag på pistoler och rosor och laddar för jobb.
Ciao!