The Stoning of Soraya M.

Regi: Cyrus Nowrastreh
Medverkande: Shoreh Aghdashloo, Mozhan Marnó, Jim Caviezel, m.fl.


Brutal beskrivning av Sorayas öde

Året är 1986. Den fransk-iranske journalisten Freidounde Sahebjam (Caviezel) åker på en dammig smal väg i det bergiga norra Iran. Hans bil får motorstopp och han bogseras till närmaste by. Där träffar han Zahra (Aghdashloo), och han får höra berättelsen om hennes systerdotter Sorayas tragiska öde.
Soraya (Marnó) är en ung, vacker och godhjärtad kvinna som är gift med en elak självisk man. Han behandlar henne illa genom fysisk och psykisk misshandel. Men Soraya vägrar gå med på skilsmässa, då hennes man vill gifta sig med en fjortonårig flicka. Han blir tvungen att hitta en annan lösning. Lösningen blir att han beskyller sin fru för otrohet. Han tvingar andra män i byn att ljuga för att få Soraya dömd. Utan större svårigheter blir hon dömd till döden genom stening enligt Sharialagarna.

The Stoning of Soraya M. är onekligen en obehaglig film att se. Den utspelar sig i ett extremt patriarkalt samhälle var männen utövar sin makt i guds namn. Allting kan rättfärdigas inshallah- om gud vill. Filmen är baserad på en verklig händelse. Journalisten Freidoune Sahebjam åkte hem till Frankrike med berättelsen om Soraya och 1994 kom boken med samma namn som filmen ut. Både boken och filmen är föga överraskande förbjudna i Iran.

Filmen innehåller många kraftiga och obehagliga scener. Men fotot är genomgående snyggt. Ett vackert iranskt landskap står som kontrast mot det fruktansvärda som sker i den lilla byn. Fotografen (Joel Ransom) använder sig av små detaljer och effekter, som närbilder och skiftande fokus, vilket passar mycket bra i den annars ganska lågmälda filmen. Däremot är scenen av själva steningen, 15 minuter av brutalitet, då man får se stenarna träffa Sorayas panna. Och omvandla en skönhet i en oskuldsfull vit klänning till ett blodigt lemlästat lik. Nästan mer obehagligt är minuterna innan den scenen, när man ser byns barn gå och samla stenar i sina tröjor. För att sen slå stenarna mot varann som ett ackompanjemang till männens skanderande; Allah Akhbar! Inshallah!. Gud är stor, i guds namn.

Även om Sorayas öde inträffade för 23 år sedan belyser filmen ett fenomen som pågår än idag. Denna brutala form av dödsstraff drabbar många kvinnor men även män i byar med namn vi inte kan uttala. Det ligger så långt ifrån vårt svenska höstmys, så vi kan bra ta oss tiden att gå och se denna film. Att se en stening är betydligt mer effektiv än att läsa om det i en notis.

Sen är filmen otroligt vinklad. Den amerikanske regissören Cyrus Nowrastreh är en konservativ republikan vars föräldrar är exiliranier. Såsom islam porträtteras i filmen kan nog få de flesta konservativa att gnugga händerna. Den spär på de västerländska fördomarna. Soraya är genomgod och oskyldig medan hennes man är ett svartögt monster. Historien känns igen. Karaktärerna blir platta och regissören väljer att skriva det i pannan på oss. Inom islam finns ingen rättvisa, män är monster som behandlar kvinnor illa.

Det är alltid viktigt att belysa förtryck och orättvisor, men gör man det mer nyanserat så blir det även mer trovärdigt. Detta är en så viktig film som berör ett så viktigt ämne att regissören verkligen borde ha vaknat upp ur sin dvala av republikanska tankegångar, tagit sitt ansvar och gjort filmen på ett snyggare, mer trovärdigt sätt.

Nu är det den enda film rörande ämnet som går på våra biografer. Man bör se filmen, men ta på de kritiska glasögonen. Jag skruvade på mig av obehag och grät av förtvivlan. Efter filmens slut var biosalongen knäpptyst. Knäpptyst.